Danmark

16. juni 2006

Om droger och hjärnan

Filed under: Culture — Tags: , , , , — Jørn @ 11:33

Har modtaget dette fra svensk anonym kilde, der ønsker denne dokumentation ud til en bredere kreds.

Vore værste formodninger

bekræftes

  

  –  vår optimism på linkahåll ?

 Redigeret af : alias Dr Henrik Jönsson

1   Amfetaminer

1.1  Ingen full konsensus om hjärnskador och amfetaminer

I Sverige pågår idag en strid om amfetaminanvändningens omfattning för den svåravgränsade gruppen av barn med ‘hjärndysfunktioner’ (Asperger, DAMP/ADHD, MBD etc. – de såkallade ‘bokstavsbarnen’). Eftersom pre­valensuppgifterna för dessa – ofta diskreta – hjärnskador varierar mellan 1-2%, 2-7% och 10-22% är denna strid förståelig. Det handlar om inte mindre än 12.000 – 260.000 barn, varvid det är just gruppens storlek och gräns­dragningen för dess definition som är det största frågetecknet. Vissa patienter mår uppenbart väl av amfetamin i låga doser. Därför kan man sammanfatta problemet – något förenklat – så här: Skall vi behandla några hundra, några tusen eller några tiotusen barn med amfetamin? För närvarande är det nog ca 4.000 som får denna terapi.

Den i detta ämne ledande neuropsykiatriska Göteborgsgruppen kring C Gillberg vill låta framskina en stor inter­nationell enighet, som dock på inget sätt är given. Många specialister, t ex i Storbritannien professorerna Eric Taylor och Michael Rutter (den sistnämnde den kanske mest renommerade brittiske barnpsykiatern), talrika högst meriterade forskare i USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland, Österrike och Tyskland (bland dessa toxikologen prof Gabriel Nahas, New York/Paris, författare av 600 publikationer i ämnet och under 30 år WHO:s rådgivare i drogfrågor, de forskande psykiatri- och neurologiprofessorerna Volkow, Nestler, Negrete och Ellison (USA), Täschner (Stuttgart), Keup (Bonn), Waser (Basel), Hippius (München), Lehman, Dawirs, Teuchert (Bielefeld) – listan kan förlängas till det tiodubbla och skulle säkert också innehålla den framlidne Nils Bejerot, om han vore bland oss idag) ifrågasätter de obevisade ADHD-teserna och den idag snabbt stigande amfetaminförskrivningen med goda argument. Även i Sverige råder inte någon full enighet och svenska opponenter till denna trend (Ryde­lius, Zetterström, JO Larsson, Elinder, Kärfve) står ingalunda ensamma i världen. De är många fler än de få som vågar framträda med namn. Men deras öde är att bli åthutade med fula insinuationer (‘scientologer’, ‘virrhjärnor’, ‘rättshaverister’), hotade med indragning av forskningsmedel, motarbetade och misskrediterade. Typiskt är föl­jande exempel: Den välmeriterade molekulärbiologen och farmakologen Tomas Ljungberg blev av Socialstyrel­sen anlitad som oberoende expert för en utvärdering av den publicerade ADHD-forskningen. När han inte kom till önskat resultat, utan beskrev denna forskning som så subsolid och spekulativ som den är, ratades han omgå­ende och omnämns inte ens längre i sammanställningar av olika åsikter i frågan. Han har plötsligt förvandlats till luft. Istället recyklar och multiplicerar Göteborgsgruppen sina åsikter genom att utnämna varandra växelvis till den objektiva ‘experten’ som lämnar – så överraskande! – den begärda expertisen.

1.2  Amfetamin och den växande hjärnan

Det är möjligt att amfetamin i den för ADHD aktuella dosen kan tas utan risk för beroendeutveckling – men inte säkert. Frågan bör utredas omsorgsfullt. Laboratorieförsök har visat att amfetamin just på den unga, ännu växan­de hjärnan redan som engångsdos kan ha djuptgripande biverkningar på neuronorganisation och synapsutveck­ling, bl a en selektiv omstrukturering av neuronala nätverk i frontalhjärnan som styr emotioner, intentioner och planerandet. [Teuchert-Noodt G et al. in J Brain Res, Eur J Pharmacol, World J Biol Psychiatry, Life Sciences, Neuropharmacol, J Neurol Transm 1991-2002*]. Detta kan vara just den avtrubbning och ‘amotivation’ vi så ofta ser hos drogmissbrukare, som så småningom kan bli till rena zombies (‘kemisk lobotomi’). Visst kan det göra oroliga barn ‘lättare att ha att göra med’, att styra och undervisa, men till vilket pris? Kanske visar det sig en vacker dag att vi gör samma fel som medeltidens fältskär som tappade de sårade och stympade på blod för att lugna ner dem? De redan utblödda blev faktiskt lugnare, eftersom de inte längre orkade att väsnas och streta emot – och snart dog de stillsamt av sin tilltagende blodbrist.

Man bör akta sig för självuppfyllande profetsior. En rimlig försiktighet och en avvaktande hållning över många års behandlingsserier med långtidsuppföljning torde idag vara självklar. För den som är medicinskt eller biolo­giskt intresserad och initierad skall i en kort appendix* med källuppgifter ges några fler detaljer för att motivera dessa varningar.

1.3  I Sverige ett problem?

Amfetamin började användas som läkemedel på 1930-talet (mot nästäppa), missbrukas sedan 1950-talet och för­skrivas på licens mot narkolepsi och ADHD sedan 1960-talet. Den medicinska användningen har länge varit be­gränsad, men har på senare år plötsligt tiodubblats. Ca 4.000 barn med ADHD behandlas, några få narkoleptiker och ca 540 vuxna med ADHD-problematik. (1996 var det 5 vuxna patienter.) Ändå tror man att ca 7.500 vuxna och mer än 10.000 barn skulle kunna hjälpas med denna terapi (Dagens Medicin 03 02 11). Tyvärr har även missbruket i Sverige stigit ganska kontinuerligt från några hundra amfetaminister på 1950-talet till ca 27.000 i slutet av 1990-talet. Sedan 1970-72 har i Sverige även amfetaminbeslagen kontinuerligt ökat på ett oroande sätt – från ca hundra för 30 år sedan en 60-dubbling till ca 6.000 idag. Den illegala produktionen (bl a i Nederländerna och i Öststaterna) och smugglingen till Sverige tycks öka snabbt. Utan tvivel har vi att göra med – förutom ett läkemedel – ett högtoxiskt hjärngift med stor beroendepotential.

1.4  ‘Evidence-based medicine’

Det är möjligt att just denna ‘toxicitetär’ även är den – i lägre doser – ‘terapeutiskt’ verksamma (hjälpande) me­kanismen bakom förbättringar man ser hos ADHD-barn. Många läkemedel är i högre doser toxiska, farliga och t o m dödliga. Senaste forskning i USA har visat att ADHD-barnens hjärna över längre tidsserier tycks förändras på ett sätt som kan antyda en mer normal tillväxt. Detta kvarstår att utröna, men givetvis med stor försiktighet. Att först behandla bara den ‘hårda kärnan’ av svåra ADHD-fall, sedan göra en lång uppföljningsstudie och tålmo­digt avvakta eventuella senkomplikationer och oönskade konsekvenser, innan man väljer samma terapi för en mycket större krets av patienter är det enda försvarbara sätt att utforska substansens potential som läkemedel. Detta är empirisk ‘evidence-based medicine’ i motsats till den sensationssökande karriäriver, som med höftskott, slarv och fusk alltför lätt kan åsidosätta patientens bästa. Allt detta förekommer, bevisligen. Snart kommer vi att få veta, var i dessa – av både Scylla och Charybdis hotade – farvatten Gillbergs ADHD-forskning har rört sig.

2   Metadon

2.1  Varnande exempel: överraskningar genom latenstider, blindhet för faror genom nedsövd vaksamhet

I USA har vi just i dagarna sett ett exempel på hur man annars kan bli överraskad av en utveckling med nyckfulla latenstider. Länge har man – och i stadigt ökande omfattning – använt metadon som substitutionsmedel för heroin och andra opiater i såkallade ‘harm reduction programs’. Just nu har dessa även fått fotfäste i Centraleuropa, t ex i Tyskland och Schweiz, trots att långtidsuppföljningar kastar alltmer tvivel på den påstådda nyttan. (I Sverige har man börjat tidigt med liknande försök, men i liten skala, närmast konstant omfång och med stor försiktighet.) I en lång artikel i New York Times från den 9.2. 2003 redogör P Belluck under titeln ‘Methadone Grows as Killer Drug’ för följande aktuella observationer:

Allt oftare finner man metadonmissbruk som orsak till ett snabbt stigande antal dösfall bland narkomaner i USA. I Florida t ex steg antalet metadondödsfall från 209 år 2000 till 357 år 2001 och över 508 år 2002 (+ 71% och + 42%). I North Carolina steg antalet metadondödsfall från 7 år 1997 till 58 år 2001 (+ 729% på 4 år), ”an ab­solutely amazing jump”, sade statsepidemiologen Catherine Sandford. I Maine steg antalet metadondödsfall med ca 800% på 5 år, från 1997-2002, och man fann att ca 25% av alla letala drogöverdoseringar under dessa år var vållade av metadon. Dr. John H Burton, medicinsk chef för Maine Emergency Medical Services, beskrev en ‘flodvåg’ av metadonfall skölja över akutstationerna. Denna plötsliga stigning av antalet metadondödsfall ”has floored many drug experts”, då man länge ansåg metadon som alltför ‘långsam och sederande’ för att kunna bli till en begärlig missbruksdrog.

”Out of noplace came methadone,” sade James McDonough, chefen för Florida Office of Drug Control. ”It now is the fastest rising killer drug.” Självfallet kom det inte från ‘ingenstans’, utan det användes i en lång rad av tvi­velaktiga substitutionsprogram över hela landet – och så kom det också direkt in i missbrukarkretsar, som bör­jade handla med det. Många såkallade ‘experter’ bagatelliserade metadonriskerna under flera decennier och pro­pagerade för en alltmer frikostig användning av denna syntetiska opiat. I många västtyska städer (t ex i Hamburg) kunde man sedan många år tillbaka avläsa ett stigande antal drogdödsfall förenade med eller orsakade av meta­donblandmissbruk. Allt oftare dök metadonet upp på städernas drogmarknader som ett rent tillskott, sponsrat av samhället.

”We’ve got years of experience with methadone and suddenly we’ve got this problem,” sade Dr H Westley Clark, chef för det federala Center for Substance Abuse Treatment. I Portland och Cumberland County, där 2002 minst 30 metadondödsfall konstaterades, fann man att metadon genom en allt frikostigare förskrivning hade blivit allt lättare att får tag i på gatan (Sgt. Scott J Pelletier), t o m för barn och till överkomliga priser (Dr. Ernest C Rose).

2.2  Ingen brist på varningar

Även av andra skäl är det märkligt hur ‘experterna’ hade kunnat ‘golvas’ av denna utveckling. Redan för två år sedan hade det federala Drug Abuse Warning Network varnande rapporterat att från 1997 till 2001 antalet akuta patienter som sökte vård efter metadonmissbruk nästan dubblerades till 10.725 personer per år. Just den fördröj­da och något utslätade/dämpade narkotiska effekten hos metadon gör drogen så nyckfull och farlig. Först på se­nare år har läkare under allt fler förevändningar börjat att förskriva metadon i stigande omfattning, även som smärtterapi (Dr Edward C Covington, chef för ett ‘chronic pain rehabilitation program’ vid Cleveland Clinic i Ohio, tidigare president för American Academy of Pain Medicine), sedan det alltmer uppfattas som en legal och accepterad drog.

Och Dr Marc Shinderman, chef för en metadonklinik i Westbrook, ”was mystified” över de stigande dödsfall­talen efter metadonöverdoseringar, ty ”methadone has been around a long time… it’s a kind of puzzle.” All denna förvåning kan dock bara förvåna, när man förstår metadonets verkningssätt i människans hjärna: Det på­verkar samma receptorer på samma celler och på samma sätt som äkta, naturliga opiater. Det leder till atrofier av samma cellstrukturer och funktioner, alltså till samma skador. Denna substitution är således inget botemedel för narkomanen, vilket många entusiaster har försökt inbilla allmänheten, utan – tvärtom – inget annat än en effektiv, av skattebetalaren bekostad förlängning och fördjupning av beroendet och missbrukarens hjärnskador. När har man någonsin botat en förgiftning genom att fortsätta med att tillföra organismen samma gift? Har man blåst rök i lungan på den rökskadade? Ersatt cigaretter med cigarrer? När kommer man att bota alkoholismen med Wodka för att komma ifrån Whiskyn? – Allt detta är optimism på linkahåll och liknar förslagat att borra hål i botten av en roddbåt för att släppa ut spillvattnet – utan att ha en lösning för det kända fenomenet att sjöns vatten då som regel kommer att strömma in.

Surprise, surprise? – Nej, i allt denna missbruksproblematik och -dynamik finns inget att vara förvånad över. Vis­sa långtidseffekter inställer sig med obönhörlig logik, om även med en bedräglig latens. Det vi ser här i USA har på senare år också börjat att bli synligt i Tyskland – och nyss i Norge: Helt oförhappandes skriver Norges Aften­posten, utan att vara medveten om den alarmerande artikeln i New York Times, den 13.2. 2003 om samma trend i Norge:

  År                 dödade av en överdos metadon

2000                                     13

2001                                     25

2002                                     44           (Källa: Eksplosiv økning i metadondødsfall, Aftenposten, 13.2. 2003)

Även här är man överraskad. Det hela visar bara hur lätt (och länge) såkallade experter kan bli hemmablinda, när det handlar om deras käpphäst. Allmänheten borde vara mån om att alltid kunna tillföra en dosis av sund skepsis och förnuft även till specialisternas hypoteser. Detta förnuft torde vara en av de få ämnen vi inte kan överdosera.

***

* 3   Appendix:  Vetenskapliga resultat

Redan okt 1998 på ‘Kongressen för biologisk psykiatri’ i Jena fick forskarna Prof Dr Dr G Teuchert-Noodt och Prof Dr RR Dawirs, neurofysiologer på universitetet i tyska Bielefeld, ett vetenskapspris för det bästa arbetet på området ‘substansrelaterade förändringar i struktur och funktion av beteenderelevanta hjärnregioner’. De hade visat att ‘framför allt den ungdomliga hjärnan under utveckling kan av ringa mängder neuroaktiva substanser bli förändrad med specifika ombyggnadsprocesser’ som de kallar för ‘strukturfarmakologiska implikationer av drogmissbruket’. Deras nyaste experiment på djurhjärna visar att redan en engångsinver­kan av amfetamin kan utlösa en selektiv omstrukturering av neuronala nätverk i limbiska systemet och frontalhjärnan, som styr emotioner, värderingar, intentioner och planläggning resp. handlingskoncept. Just där kan följdrika och irreversibla skador iakttas. Hos människan torde sådana effekter framför allt inverka på hennes etisk-sociala kompetens.’ Det är precis vad vi ser svikta hos narkomaner i hela världen.

‘Droger ingriper principiellt som falska signaler i den fortlöpande processen av transmitterberoende cell­förknippning (synaptogenese)…mycket sannolikt i limbo-prefrontala interaktioner och den livslånga pro­liferationen av granulerade celler i gyrus dentatus hippocampi (den enda kända livslångt aktiva nervcells­nybildningsregionen (neurogenesen).’ Denna region är också avgörande för all inlärning och prioritering/hie­rarkisering. Just här är postnatala utvecklings- och mognadsprocesser mycket störbara. ’Aktivitetsberoende mo­dulation av neuronala nätverk i hippocampusregionen är väl belagd och kan tydas som en adaptiv struk­turering av varselblivningsinput och limbiska erfarenheter/värderingsminnen.’

Nya experiment har visat att haloperidol stimulerar, amfetamin hämmer denna cellproliferation. Dopamin tycks vara involverat i den naturliga kontrollen av dessa processer. Även hos vuxna djur har en engångsapplikation av metamfetamin haft en suppressiv effekt på cellgenesen i hippocampus, som kunde motverkas av den antihalluci­nogena haloperidolen. Därmed kan den toxiska inverkan av metamfetamin på den växande hjärnan anses vara otvetydigt bevisad. (På samma sätt har på senare år haschischs, ‘partydrogernas’ och GHB:s deletära effekt på hjärnan avslöjats: De har visat sig vara delvis mer genomgripande och irreversibla än av vissa ‘hårda’ droger.)

4   Källor:

Teuchert-Noodt G, Dawirs RR: Age-related toxicity in prefrontal cortex and caudate-putamen complex of gerbils (Meriones unguiculatus) after a single dose of methamphetamine – Neuropharmacol 1991, 30: 195-204

Dawirs RR, Teuchert-Noodt G, Czaniera R: The postnatal maturation of dopamine fibers in the prefrontal cortex of gerbils (Meriones unguiculatus) is sensitive to an early single dose of methamphetamine. A quantitative immunocytochemi­cal study – J Brain Res 1994, 35: 195-204

Teuchert-Noodt G, Dawirs RR: Neuromorphogenetische Aspekte des Drogenmißbrauchs. In: Kovar KA, Muszynski I, Bur­mester J (eds): Ecstasy Today and in the Future. — Sucht. Zschr f Wissensch u Praxis, Sonderband 1997, Neuland, Geesthacht 1997: 31-4

Nossol M, Teuchert-Noodt G, Dawirs RR: A single dose of methamphetamine in neonatal gerbils affects adult cortex prefrontal GABA innervation – Eur J Pharmacol 1997, 340: 3-5

Wegnwr IC, Dawirs RR, Grond C, Teuchert-Noodt G: Dopamine and the regulation of cell proliferation in gerbil (Meriones unguiculatus) pyloric mucosa – Life Sciences 1997, 60: 2005-11

Dawirs RR, Teuchert-Noodt G, Nossol M: Pharmacologically induced neural plasticity in the prefrontal cortex of adult gerbils (Meriones unguiculatus) – Eur J Pharmacol 1997, 327: 117-23

Dawirs RR, Hildebrandt K, Teuchert-Noodt G: Adult treatment with haloperidol increases dentate gryus cell proliferation in the gerbil hippocampus – J Neural Transm 1998, 105: 317-27

Teuchert-Noodt G, Dawirs RR, Hildebrandt K: Adult treatment with metamphetamine transiently decreases dentate granule cell proliferation in the gerbil hippocampus – J Neural Transm 2000, 107 (2): 133-43

Hildebrandt K, Teuchert-Noodt G, Dawirs RR: A single neonatal dose of methamphetamine suppresses dentata granule cell proliferation in adult gerbils which is restored to control values by acute doses of haloperidol – J Neural Transm 1999, 106 (5/6): 549-58

Bagorda F, Lehmann K, Teuchert-Noodt G: The maturation of overlapping serotonergic and prefrontofugal afferents in the parietal cortex and caudate-putamen is suppressed by pharmacological and environmental interventions in gerbils – World J Biol Psychiatry 2001, 2: 236S

Blaesing R, Nossol M, Teuchert-Noodt G, Dawirs RR: Postnatal maturation of prefrontal pyramidal neurones is sensitive to a single early dose of methamphetamine in gerbils (Meriones unguiculatus) – J Neural Transm 2001, 108 (1): 101-13

Neddens J, Lesting J, Dawirs RR, Teuchert-Noodt G: An early methamphetamine challenge suppresses the maturation of dopamine fibres in the nucleus accumbens of gerbils: on the significance of rearing conditions – J Neural Transm 2002, 109(2): 141-55

Amfetamin brugt på skolebørn

Indvandrerne bringer livstruende sygdomme hertil


Epidemiske sygdomme breder sig med

indvandringen

Tuberkulosen var næsten udryddet i Danmark, indtil den begyndte at brede sig igen med indvandringen af fremmede. “Der anmeldes stadig flere tilfælde af tuberkulose blandt personer født i udlandet og deres børn”, hedder det. Forekomsten af nye tilfælde blandt danskerne er fortsat lav: 3,7 pr. 100.000. Men de mange tilfælde blandt de fremmede bringer den samlede forekomst op på 9,1 pr. 100.000. Samtidig er der en iøjnefaldende forskel mellem de to befolkningsgrupper. Danskere der rammes tilhører den ældre generation med en medio-alder på 47 år for mænd og 53 år for kvinder. Den tilsvarende alder hos de fremmede er kun 28 år.

Epidemiforskerne på Statens Seruminstitut sammenfatter udviklingen således: “Det stigende antal tilfælde af TB hos udlændinge afspejler, at der i disse år kommer et stigende antal flygtninge og deres familier fra de højepidemiske områder syd for Sahara. De fleste af disse tilfælde repræsenterer formentlig smitte inden ankomsten til Danmark, men der ses også småudbrud, der skyldes nysmitte.” Sundhedsstyrelsens meldesystem for smitsomme sygdomme, EPI-NYT, fra uge 34-35, 1997 :

Statens Seruminstitut meddeler, at man i årets tre første kvartaler har registreret det højeste antal tilfælde af tuberkulose i flere årtier. Der blev fundet 444 tilfælde af smitte – 26 pct. flere end i samme periode i 1996. Årsagen er de mange indvandrere og flygtninge, der er smittede med sygdommen. 2 ud af 3, der er smittede, er født i udlandet, eller er børn af udlændinge. Samtidig er der nu danskere, der rammes af den mest smittefarlige type af sygdommen. DR Tekst-TV den 24-11-97 med Jydske Vestkysten og de 3 Stiftstidender som kilde.

Det oplystes af tuberkulosen er kommet til Danmark igen med indvandringen. Der opdages 2 tilfælde af TB om dagen og årsagen skal findes i de fremmede, der kommer over grænsen med smitten. Flere tilfælde har vist sig at være resistente og kan ikke behandles med antibiotika. 50-60 pct. vil dø, hvis sygdommen er ubehandlet. Der blev afsløret et tilfælde med en mand fra Pakistan, der først efter syv års ophold i Danmark blev afsløret som smittebærer. TV 2’s Morgen TV den 07-04-98.

Hver fjerde HIV-positive i Danmark er indvandrer eller asylant. I 1990 er der i Danmark registeret 2.267 HIV-positive, hvoraf 25 pct. er udlændinge. (Dengang udgjorde de fremmede ikke mere end 4-5 pct. I dag nærmere 10 pct.). TV 2 , Tekst-TV den 01-12-97.

Citat af overlæge, dr. med. John-Erik Stig Hansen fra Hvidovre Hospital: “Vi står med en epidemi, som raser afsted i resten af verden, og vi kan deværre ikke lukke grænserne for den. Der er 30 mio. HIV-smittede på verdensplan, og kun mellem 1 og 5 mio. har mulighed for at blive behandlet. Resten spreder smitten og dør selv af AIDS. Berlingske Tidende den 23-08-98.

Det oplystes, at vi inden år 2000 vil have 4000 HIV-smittede i Danmark. DR 1 Nyheder den 23-05-98.

90 pct. af samtlige HIV-smittede bor i U-landene, og også andre sygdomme som tuberkulose, kopper, polio og kønssygdomme er igen begyndt at vinde frem. Politiken den 01-01-98.

En dansk læge kommenterer besk: “Det er fortsat ufatteligt at Sundhedstyrelsen, (tidl.) fru Weiss’ forlængede arm, ikke HIV-tester alle ankomne. Har jeg en patient, der skal udsendes til f.eks. visse baltiske lande, eller en student, der skal være tjener i Spanien i blot én sommermåned, kræver de HIV-certifikat”.

Under overskriften “Afrikanske indvandrere udgør en stigende del af de HIV-smittede” stod følgende at læse: det drejer sig bl.a. om indvandrere fra det centrale og vestlige Afrika. Der stod videre: “Det er konklusionen på en række nye tal fra Statens Serumsinstitut. Hvor hovedparten af Danmarks HIV-smittede indtil for to år siden kom fra bøssemiljøet, udgør den største gruppe i dag de heteroseksuelle. 42 pct. af de HIV-smittede er heteroseksuelle, hvoraf halvdelen er indvandrere. I de centralafrikanske lande er omtrent en tiendel af befolkningen smittet med HIV. Tallet må nødvendigvis være nogenlunde det samme for de indvandrere, der kommer (fra disse områder) til Danmark”, siger professor dr. med. Peter Skinhøj fra Rigshospitalet.  Blandt de heteroseksuelle smittede i Danmark er 58 pct. af kvinderne af ikke-dansk oprindelse, mens en trediedel af mændene er født og opvokset uden for Danmark. Samlet tegner indvandrerne sig for godt en femtedel af samtlige nye HIV-tilfælde i landet. Tyngdepunktet blandt de indvandrere og asylansøgerne, der bliver HIV-positive i Danmark, er afrikanske lande syd for Sahara, typisk folk fra Tanzania, Uganda, Zambia og Somalia. Også Thailand er godt med i statistikken. Men hele 78 pct. af de HIV-positive heteroseksuelle kvinder og 63 pct. af mændene er fra Afrika. Politiken den 02-11-97.

I følge Udlændingestyrelsen: Medmindre asylansøgerne selv bringer deres HIV- eller AIDS-sygdom på bane, har vi intet kendskab til sygdommen, og vi spørger ikke positivt til sagen. “Om man måtte være HIV-positiv eller ej, spiller ingen rolle i asylvurderingen”, siger Anni Fode, der er underdirektør i Udlændingestyrelsens asylafdeling. En helt ny sygdom er kommet til Danmark med indvandringen. Det drejer sig om den uhelbredelige blodsygdom Thalassæmi, der stammer fra Mellemøsten, Sydasien og Afrika. Den viser sig når hel- og halvsøskende får børn sammen. Specialist i arveforskning dr. med. Peter K. A. Jensen omtalte denne sygdom som et ikke ubetydeligt nyt arvemæssigt islæt i Danmarks befolkning. Den har medført at 25 børn indtil nu fødes med denne sygdom. Jyllands-Posten den 03-02-97

Fætter-kusine-ægteskaber mellem pakistanere udgør cirka halvdelen af alle ægteskaber og medfører et stort antal handicappede børn. Også blandt tyrker er denne indgiftning udbredt. Ugeskrift for læger, 89, 151:1103, L. B. Knudsen, og Indenrigsministeriets pjece “Indvandrerbørn og handicap. Konferencerapport, august 1989.”

Gør de globale landsbytosser verden syg ?

Filed under: Culture — Tags: , — Jørn @ 11:20

Dr. med. Bent Faber –Vestergaard

fastslår i Ugeskrift for Praktisk Lægegerning, december 1999: 

Det siges blandt folk at tage en halv snes dage at komme sig over en influenza, hvis man søger læge. Og gør man det ikke, tager det godt en uge. Spørgsmålet er ikke om, men hvornår vi får den næste store influenzaepidemi, og om designerne af årets influenzavaccine har skønnet rigtigt. Det kommer sig nok ikke så nøje, selvom vaccination har en begrænset men nyttig virkning – men kun hvis de mest udsatte får den.

Nye lægelige undersøgelser, forsøg og udviklingsarbejder har derudover ført til fremkomst af visse nye og lovende medicintyper. De kan ganske vist ikke gøre alt men dog noget, når det kommer an på at gå i krig mod den berygtede vintersnotnæse med højere uddannelse.

Inden for 24 timer efter visse slags influenzaudbrud kan nye medicinarter mildne belastende sygdomstegn og afkorte sygdomsvarigheden med hen ved tre dage og spare dyrebare kræfter hos de angrebne. Den opdagelse kan gavne små børn, ældre mennesker og folk med lunge- og hjertelidelser – altså de mest truede under influenzaepidemier, hvor lungebetændelse ikke sjældent opstår som livsfarlig følgesygdom under virusangrebet.

Efter en nogenlunde enkel test på lægens klinik kan det fastslås, om patienten har fået en influenza, der kan behandles med de nye medicintyper. Men også den medalje har en bagside. I virkelighedens verden taler meget nemlig for, at de mindst syge får stillet sig forrest i køen, når det brænder på. For det er ikke al slags influenza, der kan mildnes på den måde. De svageste, som kunne behøve medicinen, må af selvforklarende grunde blive væk.

De praktiserende lægers venteværelser bliver sandsynligvis da oversvømmet af højfebrile men rørige patienter, der vil have recept her og nu, ligesom der i tumulten derved bliver "risiko for en betydelig overbehandling uden eksakt diagnostik", fastslår dr. med. Bent Faber Vestergaard i december-nummeret fra 1999 af Månedsskrift for Praktisk Lægegerning.

"Hvad gør vi?" Dette enkle men hårdtslående, svære og vedkommende spørgsmål stilles da også af dr. Vestergaard, der er overlæge og daglig leder af virologisk afdeling ved Statens Serum Institut – jævnsides med, at han er en ledende arbejdskraft ved FN-sundhedsorganisationen WHOs center for dataindsamling og forskning omkring virus.

Et svar kan være, at sagkundskabens tunge skyts bør sættes ind mod de farligste og mest angrebsdygtige – såkaldt "virulente" – virustyper, der kan angribe forholdsvis mange typer af menneskeorganismens i alt 300 milliarder celler: Dem, der hærgede med A-influenzaen i 1957, Hong Konginfluenzaen i 1968 og den russiske influenza i 1977 er eksempler. Særligt ondartet var "Den Spanske Syge", der i årene 1918-19 kostede mindst 25 millioner dødsfald på verdensplan.

Sammen med sin kollega, cand. med. vet. og ph. d. Per Chr. Grauballe i spidsen for seruminstituttets influenzalaboratorium, opregner Vestergaard i artiklen en række vigtige erkendelser om udbrud af virusepidemier og muligheder for lægelig behandling heraf. Men dr. Vestergaard er heller ikke bleg for at påpege, at lægevidenskaben som alt andet også har sine grænser. Også i december 1995 påviste han i fagbladet Sygeplejersken tungtvejende vanskeligheder, der ligger uden for rækkevidden af hans eget fagområde men alligevel knytter sig tættere dertil end ærtehalm:

"Virus får fodfæste, hvor mange mennesker lever tæt sammen, og vi må håbe, vores bioteknologiske viden og kunnen kan holde trit med den eksplosive vækst i verdensbefolkningen. Egentlig forebyggelse af virusepidemier består ikke i forfinelse af genteknologisk kunnen, men politisk prioritering af kampen mod overbefolkning, uvidenhed og fattigdom."

Spørgsmålet er vel ligefrem, om dygtige og produktive læger kan hamle op med en verden i bevægelse – samt i uligevægt og af lave. Vestergaard bemærker:

"AIDS-epidemien har vist, at menneskeheden er sårbar, og vores viden og kunnen stadigvæk begrænset. Vi vil kunne opleve nye influenza-epidemier med stor dødelighed, som det skete i 1918. Det tager kun seks måneder at udvikle en influenzavaccine mod en ny virusstamme, men det er lang tid for en virus, der kan inficere hele verdensbefolkningen på under to år."

I en stor artikel i det amerikanske tidsskrift Foreign Affairs (januar/februar-udgaven, 1996) kommer forfatteren og journalisten Laurie Garrett ind på det samme. Garrett, der dækker lægevidenskabeligt stof for bladet Newsday, anlægger tilmed en udpræget snusfornuftig synsvinkel i forlængelse af den lægelige: Selv før den kommercielle luftfarts dage løb den Den Spanske Syge på 18 måneder fem gange rundt på planeten, ligesom der i Kina bestandigt er influenza-epidemier i gang på grund af landets størrelse og store klimatiske forskelle.

Når det er givet, at inkubationstiden for mange uhelbredelige sygdomme i dag kan strække sig over mere end tre uger, skriver Garrett, er den "sundhed for alle i år 2000", som FN optimistisk proklamerede i 1978, ikke videre nærliggende. Slet ikke med tanke på, at over én million mennesker nu hver eneste dag krydser en grænse, og at et tilsvarende antal hver eneste uge rejser på kryds og tværs mellem industrilande og udviklingslande.

Det er også erkendt, at virus og andre sygdomsfremkaldende mikrober bestandigt muterer og bliver usårlige over for de antibiotika, der førhen var deres banemænd: Den penicillin, amerikanske feltlæger fra slutningen af 1944 havde med i taskerne under Stillehavskrigen, viste sig et årti senere virkningsløs mod bakterier, den i starten kunne slå ned.

Amerikanske sundhedsmyndigheder, fortæller Garrett, har også fastslået, at der siden 1973 er opdukket 29 hidtil ukendte sygdomme, ligesom en snes velkendte fortidige plager er genopdukket – men nu i en mere dødbringende form, der ikke lader sig slå ned af kendt medicin.

Studier af den frygtede HIV-virus, der giver AIDS, viser, at sygdommen indtil midten af 1970erne var afsondret til Afrika og højst havde angrebet en brøkdel af en promille af verdensbefolkningen. Men den begyndte rigtigt at sprede sig på grund af voldsomme sociale forandringer, anfører Garrett:

Store befolkningskoncentrationer i Afrika; opsving i stiknarkomanien i Europa og USA; en øget "tolerance" og "liberalitet", der i de europæiske og amerikanske storbyer opmuntrede til de famøse homoseksuelle orgier i forskellige klubber og saunaer. Opkomsten af storstilet, organiseret prostitution i verdens stigende antal af "megabyer" med mere end ti millioner indbyggere, bærer også ved til bålet. Afgørende for spredningen af AIDS i – og senere fra – Afrika var også krigen mellem Uganda og Tanzania i 1977-79, hvor massevoldtægter var et våben i etniske stridigheder. Den løbeildsagtige AIDS-spredning i Zimbabwe blev verdenskendt i 1999.

I USA og Vesteuropa – derunder Danmark – genopdukker nu tuberkulosen som en af indvandringens "berigelser".

Og i et land, der åbner sine grænser som en ladeport for hvem som helst med lyst til ophold med luftigt og tvivlsomt belæg i et FN-papir, trækker trafikken utvivlsomt i helbredstruende retning. Meget tyder på, at vi ligger sådan, som vi selv har redt, og at det er bedre at forebygge end at helbrede. Influenza og andre, jævnligt tilbagevendende sygdomme kan danskerne og andre folkeslag næppe undgå i deres egne lande fra tid til anden. Men der er i influenzatider – og indimellem – de allerbedste grunde til at besinde sig på de sundhedsmæssige følger, der kan opstå i Vesteuropa, herunder Danmark, som følge af de seneste 25 års tiltagende folkevandring fra Mellemøsten og Afrika.

Sygdomsfare forstærkes i allerhøjeste grad af politik – især den syge slags, der dyrkes af de internationalistiske, globale landsbytosser. Hvad mon der om føje år sker i Brøndby på grund af familiesammenføringsreglerne, der mange steder i kommunen fører til sammenklumpning af 10-15 mennesker i én lejlighed? De udsanerede baggårdshuse i Vesterbro står næppe tilbage for overbefolket tresserbyggeri med dårligt indeklima.

 Når det kommer an på folkesundheden, må danskerne påregne nye plager fra sangens berømte led, der er af lave. Medmindre, dog, der kommer nye boller på suppen.

Keld Rasmussen 

Motiverne bag de usande meldinger


– mest interessante

Den er slået fast med syvtommersøm. Jamen, det sagde de da i TV. Og det var løgn. Islam-kritikeren Lars Hedegaard – endog ham med Trykkefrihedsselskabet – brugte angiveligt en halv sommerferie i 2004 til regne sig frem til, hvor mange muslimer, der dengang var i Danmark. Og Jyllands-Posten skrev artikel herom: ”Nye tal for muslimsk indvandring” http://www.jp.dk/indland/artikel:aid=2538202/ (1. august 2004 08:13)

Der var sandelig 200.000 muslimer i Danmark ifølge Lars Hedegaard og hans pressevenner. Og Berlingske Tidende fulgte trop. Dernæst radio og TV, en passant. Og det var ikke sandt. Tilfældige greb i luften blev til sandhed ved den berømte gentagelse.

Konklusion: Det er altid farligt at læse avis i første halvdel af august, er min konklusion.

Augurke-august. Sidste år var de fremmede begyndt at rejse hjem i stor stil (9. august 2005). Det var løgn: http://www.lilliput-information.com/vild.html

Det var også løgn. Hvad mon der kommer af skæbnesvangre ting til danskerne i år. Noget de skal tro på og som de også tror på, fordi løgnene bare gentages i ekkoer og popper op overalt, hvor de færdes. Efter en tid gentager danskerne endog løgnene, når de taler sammen. Nej, hvor er det i grunden morsomt med dette marionet-cirkus. Og Gud, hvor er det let. Den med muslimerne var næsten for nem for den, der gad.

Lars Hedegaard refereredes i JP-artikel jf. linket ovenfor:

“Der er knap 200.000 muslimer i Danmark, hvilket svarer til 3,55 pct. af den samlede befolkning. Gruppen er i kraftig vækst viser historikeren og islam-kritikeren Lars Hedegaards beregninger.” (cita slut)

Og det blev gentaget overalt i den vestlige presse og selvfølgelig i alle danske medier, af TV-kommentatorerne, af nyhedsoplæserne, af politikerne, af hvem som helst. Og så er det blevet til sandhed.

1. Eftersom det ikke er tilladt at registrere religiøst tilhørsforhold i Danmark – eller i noget andet vestligt land – så kan den såkaldte islam-kritiker og historiker Lars Hedegaard ikke regne ud, hvor mange muslimer der er i Danmark. For hvad skal han regne på i en halv sommerferie, som det (i øvrigt løgnagtigt) hævdes han har gjort.

2. Da det ikke længere er behørigt at angive kilder til antallene i artikler herom – helt i tråd i øvrigt med nykulturen blandt tidsåndens skribenter og bladsmørere – , påregnes det ikke at man kunne komme med indvendninger mod indholdet af artiklerne. Da antallet af indvandrere med oprindelse i ikke-vestligt land – inklusive de naturaliserede og deres børn, som vi ikke går ud fra konverterer væk fra islam, dødsdommen taget i betragtning, der følger heraf – udgør mellem 14 og 16 %, måske flere, hvoraf 80-90% stammer fra et islamisk domineret område. D.v.s. 750.000 – 850.000 fra ikke-vestlige lande. Dette er situationen i Danmark, når vi holder os til sandheden. Nærmere kan vi ikke p.t. komme det p.g.a. statens forsømmelser på området.

Lars Hedegaard refereredes i JP-artikel jf. linket ovenfor:

”Det overrasker mig, at der ikke er flere. Den trods alt begrænsede befolkningsgruppe har sat sig på en uforholdsmæssigt stor del af den nationale dagsorden,” mener Hedegaard angiveligt”

4. Vi kan med sikkerhed fastslå, at opgaven med at finde antallet af individer i Danmark med bestemte navne er en betydelig del større end Lars Hedegaard lige forestiller sig. Det ville være groft strafbart at overlade ham personregistret, og havde man alligevel gjort det, ville han uden videre kunne fastslå, hvor mange fremmede (dog ikke deres religion), der var i landet, da der kan tælles direkte udfra personnummeret – såvidt vi er orienteret af pålidelige kilder. Hedegaard skal nu i stedet til at søge på alle mulige muslimsk klingende navne…og endelig huske at få dem alle med i alle versioner, når han søger på http://www.dst.dk/Statistik/Navne/HvorMange.aspx, der angiveligt skulle bygge på den en optælling pr. 1. januar 2004 hos Danmarks Statistik. Desuden tegner de fremmede sig for hele befolkningsvæksten og mere til, ikke blot for 38% af befolkningstilvæksten, som anført i Hedegaards artikel (fatalt! Og det blev også videre ekkoet i 2005 og 2006), eftersom indvandringen og de fremmedes fødsler mere end opvejer det voldsomme fødselsunderskud (i forhold til 2,1 barn pr. kvinde), som danskerne netop fremstår med.

Bevidste og velovervejede løgne, der her bringes til torvs. Stol på det eller se:

Dokumentation : http://www.lilliput-information.com/status04.htm fortsat med

http://www.lilliput-information.com/kantranspo.html

og

https://danmark.wordpress.com/2006/05/25/indvandringen-tiltog-i-2005/

Bemærk:

Stemningsskabende/beroligende – ikke viden, ikke informerende. Det er blevet nyhedernes sigte.

Videresend endelig denne fil til dine kontakter:

Klik her

Et par uddybende noter til Lars Hedegaard såkaldte optællinger:

1. Et lille supplement til Hedegaards navnevalg:Institut for Navneforskning, Københavns Universitet: Godkendte pige- og drengenavne www.hum.ku.dk/navnef/index.htm Godkendte her drejer sig mig bekendt om kirkedåbsnavne. Muslimer kalder deres børn, hvad de vil og har tradition for.HUSAIN, Akhlaq: Muslim Parents. Their Rights & Duties. pp. 95-101: Giving good names to the children. Karachi 1990.JAFARI, Fatima Suzan Al-: Muslim Names. American Trust Publications, 1977.MOHR, Muhammad Ismail: Muslimische Vornamen. Lützelbach 1993.SCHIMMEL, Annemarie: Islamic Names. 1989.UMMAH PUBLICATIONS: Structure of Muslim Names.

Nogle muslimske navne, internationalt www.geocities.com/~abdulwahid/muslimarticles/names.html

Betydningen af nogle ‘muslimsk’e navne: Names According to Quran and Sunnah

http://www.angelfire.com/me/anneesa/names.html

pigenavne http://www.angelfire.com/me/anneesa/gname.html

drengenavne http://www.angelfire.com/me/anneesa/mname.html

2. Optælling af hvad? En folketælling? Det anføres ikke. Der er er fortsat uoverstigelige problemer med DS’s befolkningsregnskab, jf. http://www.lilliput-information.com/status04.htm

og https://danmark.wordpress.com/2006/05/25/indvandringen-tiltog-i-2005/

I øvrigt er det såre almindeligt, at de fremmede skifter navn, hvilket er fremgået af adskillige tv-udsendelser om bl.a. adgangen til arbejdsmarkedet. Erfaringerne fra Bosnien og Kosovo viser samme tilbøjelighed der blandt muhamedanere. Sondringen mellem kristne og islamiske navne kan heller ikke foretages i virkeligheden, melder Institut for Navneforskning, Københavns Universitet.

« Newer Posts